Två saker det är just nu mycket i mitt liv av och som jag tycker om är musik och geografi. Det är inte särskilt ofta de två intressena möts men det sker ibland, och i det här fallet uppstår ljuv musik. Den praktiska delen, musiken, kommer ifrån The Verve och en låt från deras otroligt fantastiska album "Urban Hymns". Jag gillade singlarna som släpptes när albumet kom ut för över tio år sedan, men blev aldrig att jag köpte hela skivan. Sedan så hittade jag den i Frälsningsarméns butik i Durham någon gång under förra året för bara 1£ så då var det inget att snacka om. Sedan dess har skivan spelats många, många timmar i mina högtalare eller iPod och jag har svårt att tröttna på den. Älskar att lyssna på dess hymner när jag till exempel tar en lång promenad genom det urbana landskapet. Låten som då får in geografin i det hela är en av de bästa och vackraste låtarna på skivan och heter då passande "Space and Time". Tid och rum är nog bland de absolut viktigaste komponenterna inom geografiska studier och är lite vad hela ämnet handlar om. I texten förekommer även andra kulturgeografiskt (och då helt enkelt allmänt vetenskapliga) filosofiska begrepp så som existens och vad som är sant och falskt. Tror inte sångaren Richard Ashcroft hade geografi i tanken när han skrev texten dock, bara jag som är lite insnöad (nästan också bokstavligt just nu), utan betydligt viktigare och vackrare saker i livet. Så lyssna och njut!
There ain't no space and time To keep our love alive We have existense and it's all we share There ain't no real truth There ain't no real lies Keep on pushin' 'cause I know it's there
Jag har alltid varit ett stort fan av att slumra på soffan. Finns nästan inget bättre än att krypa ihop i fosterställning och sen frivilligt eller ofrivilligt låta ögonlocken falla och somna. Den enda jag som vet som tar mig i det spelet är min syster, men hon är ju äldre och lite mer rutinerad, lite av en förebild i det här sammanhanget. Dock så satsar jag mer på kvantitet och har lite yr vaknat upp i alla möjliga soffor hos folk.
I torsdags så var jag bjuden på middag hos en kompis och före detta kursare tillsammans med ett gäng andra jag läst ihop med. Va riktigt trevligt och bjöds på diverse delikatesser och dracks vin. Sedan efter maten gick vi vidare några stycken ut på V-Dala Nation och tog någon öl. Där efter gick jag och två till hem till en av dem och skulle kolla på OS. Kokades upp varsin stor kopp te och sen intogs sängen av dem och soffan av mig. Minns inte så mycket sen efter det, eller vad det var för tävling vi kollade på, utan vaknade senare upp helt plötsligt av att TV:n var avstängd, det var släckt och att de låg och sov. Nära som jag hade hem så pallrade jag mig de drygt fem minutrarna tillbaka till mitt rum och min lite mer bekvämare säng.
Igår blev det då lite av en repris. Tog en lugnare och tidigare kväll hos en kompis. Såg mest Sveriges match i ishockey mot Vitryssland som höll nästan på att bli ännu ett debacle men som gick vägen till slut. Mycket roligare var det då att se Anna Haag visa rejäl kämpa-anda och ta silver i längdskidåkningens dubbeljakt! Se hur hon ligger fyra, på väg att halka efter täten men biter sig kvar och till slut till och med går om! Lyssna bara på mannen som ropar 1:49 in i klippet över upplösningen av loppet, helt rätt! Efter det så halkade jag själv ner i en lite slappare position i soffan och nickade till och blev först väckt och tänkte kila hem den även den här mycket korta sträckan till min boning, men somnade igen och vaknade av att jag fått ett täcka slängt över mig. Ihopkrupen som en igelkott kände jag hur ryggen värkte, kollade upp och såg att det lät fanns en meter över i den breda sängen, så struntade i att gå hem mitt i natten igen och la mig bara brevid och somnade om.
När vi båda sen vaknade lite sådär 'bromantic' så drog han iväg ett sms till tjejen han träffar om att han trots allt fått sängsällskap inatt igen och att jag hälsade. Fick ganska snabbt ett litet roligt svar tillbaka och sa sen då till mig:
"Men va är det här för nåt...ett par bröst...?" Sträcker mobilen till mig men jag är tveksam till om det är något jag bör se. "Nej, alltså det är bara en 'smiley' eller nåt, jag förstår inte riktigt." Var på jag då kollar och sen svarar skrattande: "Det är inga bröst! Det är menat att se ut som ett hjärta haha!!"
Det är inte alltid så lätt att vara man och dessutom inte riktigt hänga med i det "nya" sms-språket. Själv så är jag väl lagom uppdaterad, men däremot så känns min rygg fortfarande till höra en 76-årig gubbe, så tror att jag verkligen ska se till att sova i säng och inte soffa inatt. Tar och avslutar med att lägga till videon till den mycket sköna låten "Sofa Song" med The Kooks. Dedikerad till mig själv och alla andra soffnjutare där ute!
Idag vid lunch så lämnade jag in min hemtenta som jag haft 48 timmar på mig att skriva. Gick åt de mesta av timmarna att läsa och skriva, så full rulle. Dock inte lika hektiskt som för Eddie Murphy och Nick Nolte i den klassiska 80-talsfilmen "48 timmar". När uppsatsen var inlämnad så gick jag hem och försökte sova ikapp de timmarna sömn jag missat. Jag är dock fortfarande rätt så både mentalt och fysiskt ur jängorna. Alltför mycket kaffe och choklad har förstört mitt inre. Både känns och låter som om jag har en liten kissekatt i min mage som jammar och drar i mina tarmar. Hoppas jag orkar se bröderna Sedin och gänget tvåla dit tyskarna i hockey inatt, men just nu rätt tveksamt.
I torsdags gick filmen "Control" på tv. Filmen handlar om bandet Joy Division och framför allt deras sångare Ian Curtis, som hängde sig 1980 bara 23 år gammal. Filmen är regisserad av den kända fotografen och musikvideo-regissören Anton Corbijn och är därför väldigt snyggt filmad helt i svartvitt. Sam Riley är helt fenomenal i huvudrollen som Curtis och agerar på ett mycket bra sätt om hans epelepsi-problem, depression och otrohet, som till slut blev för mycket och ledde till hans död. Hemskt att se hur en människa i princip blir till försökskanin och fullproppad med diverse läkemedel av en sjukvård som inte visste hur de skulle hantera problemet.
Eftersom filmen handlar till stor del om ett band så är den ju såklart full av bra musik. Intressant och enastående nog så spelas all musik i filmen när bandet uppträder live av skådespelarna själva, och Riley är otroligt lik när det kommer till sången och det ryckiga rörelsemönstret. Även om det inte är den muntraste filmen med ett gott slut så är den fortfarande väldigt bra gjort och klart sevärd. Jag gillar dessutom de härligt typiska engelska småstadsmiljöerna som skulle kunna vara från vilken, speciellt nordlig, stad som helst, och den sköna Manchester-dialekten som talas i filmen.
Igår kunde jag gå och hämta ut det paket med affischer som jag beställt från Discshop. 99 kr för 5 st var ju som hittat, så bara att slå till! Blev mest musikrelaterade affischer som jag hittade bland dem jag kunde välja mellan för det bra priset. En av dem var dock framsidan från boken "På drift" (org. tit. "On the Road") tecknad i skön 50-talsstil, vilket är en bok som poppat upp i diverse olika andra sammanhang, böcker och filmer sedan jag läste den. Jag satte upp den i köket då vi alla i korridoren sagt att det sett lite färglöst och trist ut där, så det gladde alla dom andra. Sedan satte jag upp en affisch med The Smashing Pumpkins, som var från den tiden då jag tyckte de var som bäst och släppte den här singeln, på utsidan av min rumsdörr för att göra den lite snyggare. En tredje hamnade inne i mitt rum, passande nog ovanför sängen då det är en promo-affisch för skivan "bob hund sover aldrig". Motivet är en tydlig referens till Iggy & The Stooges klassiska omslag till skivan "Raw Power", vilket är passande även det då bob hunds sångare Thomas Öberg helt klart är Sveriges svar på Iggy Pop. Köpte sedan även en med den mycket bra artisten Ben Harper med motivet från skivan "The Will To Live", som jag ännu inte satt upp, och en annan som föreställer ett mycket ungt U2, som ännu inte levererats då det inte fanns i lager för tillfället. Så nu är det i alla fall lite snyggare i korridoren och på mitt rum med mer på väggarna.
Rapparen Lil Wayne har fått ett sista uppskov på sin dom han har hängande över sig för vapeninnehav 2007. Han ser ut att få spendera ett år bakom lås och bom i fängelset på Rikers Island och skulle ha påbörjat vistelsen idag men kan nu alltså pusta ut lite ytterliggare nästan en månad innan han måste besöka domstol igen. Skälet? Han har fått en spricka i en av gaddarna och måste fixa det innan han avtjänar sitt straff. Nog för att de flesta människor nog inte direkt njuter av att gå till tandläkaren, men i det här fallet så lär det inte framför allt vara en skräck för patienten utan mer för den arma läkaren som ska ge sig på och fixa ihop den där tanden. Det lär ju va lättare att ta sig igenom väggarna in till Fort Knox än att komma åt in i Weezys diamantbeklädda tandrad, och när det väl är gjort så tror jag inte det direkt kommer vara en vacker syn med tanke på hans rökvanor. Så önskar därför Wayne men speciellt tandläkaren en lyckad operation!
Såg på tv-programmet "Mästarnas mästare" igår. Brukar inte följa tävlingsprogram så mycket längre, men det här tycker jag faktiskt är riktigt bra och roligt att se på. Man glömmer lätt bort vilka stora stjärnor vi i lilla Sverige faktiskt genom åren. Kul också att få se hur de är lite utanför tävlingsbanorna. Största stjärnan när det kommer till att snacka och vara en skön typ är lätt Patrik Sjöberg och han står till mer än hälften av humorn i serien just nu. Så det är tur att han är en jävel på att plocka svärd droppandes från taket så han håller sig kvar i tävlingen. All respekt till Tomas Gustafsson som åkte ur igår, vilken enorm idrottsman, men han verkar rätt tråkig alltså.
Några kommentarer som citat-maskinen Sjöberg slängde ur sig var bland annat "Holms matlagningskunskaper låg väl på 2.40, och mina låg på 2.42" när han lagade mat med Stefan Holm, och även när han kom tillbaka efter duellen mot Gustafsson och säger "det är ju ingen match...jag ska nog försöka göra det sittande nästa gång". Patrik Sjöberg - We salute you! Lägger därför också upp ett klipp från det klassiska tv-programmet "Varan-TV".
I lördags hade jag besök av Johan över natten för att gå på konsert på UKK här i Uppsala. Artisten var ingen mer än Brooklyns egna Talib Kweli! Han har varit en av mina absoluta favoriter ända sedan han för mer än tio år sedan gjorde sig känd tillsammans med en annan favorit, Mos Def, genom samarbetet Black Star. Skivan "Train of Thought" som han gjorde sedan tillsammans med Hi-Tek under namnet Reflection Eternal är bland de bästa jag vet. Så det var väldigt stort att få se honom i Sverige och i Uppsala.
Han satte igång direkt när han gick på scenen med öppningsspåret från tidigare nämnda skiva, "Move Something" och fortsatte sedan direkt med ytterliggare två låtar därifrån. Under hela konserten blandade han sedan friskt från alla de skivor han spelat in och vi fick höra låtar från "Black Star", "Quality", "The Beautiful Struggle", samarbetet med Madlib - "Liberation", senaste solo-skivan "Eardrum" och även till och med låtar från kommande Reflection Eternal-skivan "Revolutions Per Minute". Förutom första singeln så var det en som jag hört förut, "Just Begun" med Mos Def, Jay Electronica och J. Cole, och en annan ny ihop med Bun B som hade ett pampigt medeltida trumpet-beat. Låter väldigt lovande inför skivan! Han körde en väldigt klassisk hiphop-konsert med bara en DJ bakom sig men fick det ändå inte att bli tråkigt med engagerat mellansnack, acapella-freestyles och bjöd upp två unga killar som fick visa sina b-boy skills på scen. I det stora hela en riktigt bra konsert även om det fattades lite för att den skulle bli det där extra.
Sedan årsskiftet har jag haft den relativt nya svenska filmtjänsten Voddler där man streamar film gratis genom ett program. Märks väl att programmet är under uppbyggnad då det finns flera små saker som jag inte riktigt tycker funkar särskilt bra, sedan är inte utbudet än nå vidare fantastiskt heller. Tror dock det kan utvecklas till att bli något riktigt bra, för kvalitéen på filmerna är mycket bra och gillar att reklamen som tjänsten finansieras av kommer innan filmen börjar, som på bio, och inte bryter av filmen, som på tv. Förhoppningsvis kommer det sålla sig till redan internationellt mycket kända svenska program som Spotify och Skype.
Eftersom utbudet fortfarande bara är sådär och jag har sett ett flertal av de filmer som finns har jag ännu inte använt det så mycket. De filmer jag har sett hittills är "Match Point", "Death at a Funeral", "Rocket Science" och "Stoned". "Match Point" var mycket bra! Liknade lite en av Woody Allens senaste filmer, "Vicky Cristina Barcelona" (som också finns på Voddler), på det sättet att det handlar om relationer och otrohet, och innehåller väldigt bra skådespelande av bland annat Scarlett Johansson. "Death at a Funeral" var en kul och lite charmig typisk brittisk komedi, men som jag inte tycker riktigt levererade hela vägen och blev inte många riktiga rejäla skratt, dock fortfarande klart godkänd. "Rocket Science" var då mer rolig och charmig och hamnar i facket ungdomsfilm som även funkar för lite äldre, lite som "Juno" även fast den inte når till upp till samma nivå. "Stoned", om Rolling Stones gitarrist Brian Jones sista tid i livet, var ganska så mycket en besvikelse. Gillar oftast musikfilmer, men den här va mest ofokuserad, flummig och rätt ointressant tyvärr. Kul dock med Tuva Novotny i rollen som Jones svenska flickvän.
Inte långt efter att jag skaffat Voddler så fick jag ett presentkort av min bror på två månaders fri hyrfilm via LOVEFiLM. Riktigt bra tjänst där man klickar i vilka filmer man vill se och sen får hem dem i brevlådan. Dessutom har de ett riktigt bra utbud att välja ifrån. Hittills har jag sett två filmer, "Lonesome Jim" och "Expired". Hade ganska höga förväntningar på den första då Steve Buscemi har regisserat filmen och huvudrollerna görs av Casey Affleck och Liv Tyler, och jag gillar alla tre. Brukar gilla lite vardagsdrama, men den här filmen var lite för seg för det mesta utan någon riktig poäng, så levde inte alls upp till vad jag hade hoppats. Fortfarande godkänd, men inte mer. Den andra filmen jag såg, "Expired", är också mycket av ett relationsdrama i relativt lågt tempo, men dock snäppet bättre än "Lonesome Jim". Mycket då på grund av Jason Patricks roll där han spelar ett riktigt självgott och socialt handikappat rövhål. Lite udda film, men ändå rätt så skön och både rolig och tragisk emellanåt.
Kommer väldigt sannolikt bli mer film nu och hoppas hitta några blivande favoriter. Har just nu fyra stycken inbjudningar till Voddler kvar, så hör av er med en kommentar om ni vill ha så är det mycket möjligt att få en.
