Nu är det äntligen bokat och klart - en biljett till festivalen Way Out West i Göteborg i augusti!! Sommaren har inte varit så action-laddad hittills som man alltid hoppas, men det här kan bli kanon, och jag är laddad till tusen! Var där premiäråret 2007, då de redan hade ett riktigt ruggigt bra program, men årets line-up är minst lika bra om inte bättre! Är så många jag vill se att det tyvärr nästan oundvikligt kommer bli krockar. De jag vill framför allt se är: Arctic Monkeys, Bon Iver, Wale, Glasvegas, Laakso, Robyn, Röyksopp, Amadou & Mariam, Asher Roth, Basement Jaxx, dead prez, Florence Valentin, Lily Allen, Nas, Vampire Weekend och Wolfmother, och flera andra som jag absolut kan tänka mig att se. En av de akterna jag absolut vill se, dead prez, har nyligen släppt ett nytt mixtape och gjort en video till en av låtarna, som passar riktigt bra nu i solskenet:
The Roots är en av mina absoluta favorit-grupper alla kategorier, och lagom till min födelsedag så släppte de sin senaste singel, "How I Got Over" från albumet med samma namn som kommer i höst, som en liten present, eller som ett brev på posten (durrum-tisch!). Albumet blir deras nionde, vilket inte många artister har under bältet, speciellt inte inom hip-hop. Singeln är svängig och har växt för varenda lyssning, känns som en tydlig förändring från deras mörkare sound på de två senaste skivorna. Black Thought har visat många gånger tidigare att han kan slita en mikrofon i stycken med en andningskapacitet som får Gunde Svan att framstå som astmatiker, men även att han kan sjunga riktigt, riktigt bra. Här får han visa båda delarna, och gör det alldeles fantastiskt! Numera är de husband på Late Night with Jimmy Fallon, och framförde för en månad sen där en ännu svängigare version av låten med full blåsorkester, och bevisar igen att de är ett av världens bästa live-band!
Jag har alltid haft ganska mycket hår. På vissa ställen mer, som på armarna. Har några gånger fått frågan var från Mellanöstern jag kommer, och liknande, till och med nästan åkt på stryk. På andra ställen har jag mindre, som på mina vader, där folk tror jag rakat eller vaxat mig (vilket jag såklart inte har), men de är lena på utsidan nästan som en liten flickas. På huvudet har det dock alltid varit tjockt och rikligt. Som 4-åring var jag hos frisören och sa att jag ville ha det som pappa (låt säga att det är lite kalt där uppe), men min mamma sa snabbt emot. Nu är jag mer glad att jag har mammas hår än pappas. Dock gör mitt väldigt tjocka hår att det inte blir så bra om man låter det växa för långt, vilket jag lät det göra bland annat då jag var i Australien och man skulle ha en häftig vild surfar-frilla, men jag såg mer ut som ett australiensiskt får än cool strand-snubbe. Så har efter sådana misslyckanden insett att kort hår passar mig mycket bättre och ser snyggare ut. Dessutom känns det väldigt fräscht och är lätthanterligt. Fick en hårklippningsmaskin i födelsedagspresent nu i veckan, och som jag invigde i eftermiddags, så nu är det under 1 cm på skallen igen. Fast även om jag nu mer ser ut som en amerikansk soldat (som min pappa besviket sa när han såg lockarna falla) så är jag fortfarande på insidan mer utav en free spirit och fredlig, likt hippiesarna i musikalfilmen "Hair", som är nog en av mina favoriter och som jag lånade av en kompis nyligen för att nog se i veckan. Rekommenderas verkligen!
Då har man nu gått och blivit ännu ett år äldre idag, men som R. Kelly sa i sin låt skriven till Aaliyah, "Age ain't nothing but a number", och gifte sig sedan 27 år gammal med henne då hon var 15. Kanske inget att ta efter direkt, men nu är ju faktiskt bara nyss fyllda 26 ännu ändå så. Vet dock inte riktigt vad jag helst gör vid 27; göra som Jimi, Jim, Janis m fl och släcker ljuset och går ut, eller göra som R. Kelly och går hem och släcker ljuset med en 15-åring. Verkligen hoppas och tror skarpt på ingetdera. Fast nu alltså bara avverkat lika många år som hälften av korten i en lek. Tycker det känns som en ganska bra jämförelse. Har inte så mycket hjärter, lite klöver har jag trots allt, kan få spader ibland, och tycker jag har rätt så bra med ruter i mig (usch vad torrt..). Så kan ju hoppas att det byggs på lite och jämnar ut sig med åren som kommer. Fast har inte mycket till åldersnoja, så får se vad som händer. Surt bara att man nu i många sammanhang räknas som vuxen och måste betala mer, men oftast kan jag ju fortfarande betala pris för student, vilket gör att man också håller sig lite ung. Fast jag tycker åldern i de flesta situationer spelar mindre roll just nu och födelsedagar känns mindre viktiga så är det ju kul att ta till vara på dagen och göra något. Blev lite firande tillsammans med mamma och pappa ute i mosters sommarstuga tillsammans med släkten i Örebro. Mamma hade traditionsenligt (mer hennes grej än min numera dock) gjort en pannkakstårta som det bjöds på, alltid lika gott! Presenter fick jag några med; en hårklippningsmaskin, en bok, ett presentkort på en (välbehövlig) massage, och sex stycken kaffekoppar. Synd bara att det regnat verkligen hela dagen, men varit en trevlig födelsedag ändå!
I fredags sken solen lite oväntat nog så pallrade mig upp hyfsat tidigt och gled in mot stan för att chilla i en park med Tomas och Calle. Var sådär lagom varmt så det var skönt och behagligt och samtidigt stekte lite och gav en färg. Grabbarna hade tagit med sig både en fotboll och strandtennisracketar, så ett riktigt bra upplägg för en soft sommareftermiddag. Var bara en sak som fattades; musik. Spontan som jag är så slog jag slag i saken och gick och inhandlade två bärbara högtalare för en helt ok summa som man enkelt kan koppla in i någon form av musikspelare. Kan nog vara sommarens bästa inköp hittills. Med högtalarna inpluggade kunde vi digga loss till svängig reggae och hip-hop, och flummig rock som det sig bör - på hög volum och med tung bas. Eftermiddagen var fullbordad.Senare framåt kvällen blev vi ju såklart hungriga och bestämde oss därför att styra upp en grillning. Med tomma magar var tålamodet inte det bästa för att invänta en riktigt fin glöd, utan så fort det slutat brinna togs köttet fram. De andra tre hade dock gjort rookie-misstaget att köpa varsin fet flinta-stek, så mina små fina kotletter fick då inte plats, medan olja från deras stenåldersbitar rann ner på glöden och orsakade en mindre skärseld och färgade köttet sådär härligt nattsvart. Till slut var dock köttet genomstekt och redå att ätas tillsammans med potatissalad och bea. Hinner dock inte mer än börja sätta oss ner förän solstolen Tomas tagit med fälls ihop som en schweizisk fickkniv och det blir mat och sås överallt (jag klarade mig dock). Vad som var tänkt att bli en härlig grillstund fyra män emellan liknande tillslut mer ett slagfält eller bombnedslag. Nästa gång ska vi nog vara ytterliggare lite mer förberedda och ha mer tålamod.Polaren Per - din räddare i nöden!
Sedan jag kom hem från England för nu tre veckor sedan har jag, förutom en kort vistelse vid sommarstugan, varit likt Macaulay Culkin ensam hemma. Är ju van vid att bo och klara mig ensam såklart, men inte vid en stor lägenhet med flera rum och våningar. Har väl därför haft det lite väl stökigt emellanåt måste jag medge. Låtit mina resväskor förblivit mestadels fulla med kläder och annat, och gått in i ett rum och lagt (läs 'slängt') kläder eller andra saker där för att sen inte gå in i rummet på några dagar och glömmer bort att plocka upp det. Nu är det dock slut på ensamboendet och de här fasonerna. Ena halvan av duon som gjort sig kända tillsammans under namnet 'mina föräldrar' återvände i fredags, den på egen hand oftast känd under täcknamnet 'mamma'. Det gjorde ju att jag blev tvungen att rycka upp mig lite och plocka iordning. Har även blivit satt i arbete såsom att klippa gräset (med en gammal rostig handjagare ska tilläggas), hjälpa till med tvätten, gå ut med hunden, och handla. Låter ju nu sjukt lat och bortskämd, vilket jag förstås inte är (iallafall inte det sista, och lat är jag med charm och stil). Kanske blivit lite van av att ha mat lagad och framme åt mig från college, men det får jag ofta nu här med så. Annars är jag som sagt van vid att klara mig själv med alla vardagliga sysslor, och faktiskt för det mesta uppskattar dom, speciellt saknat att laga min egen mat, så min klagovisa ska väl inte tas allt för seriöst. Dessutom är det skönt att ha någon annan i huset regniga dagar som dessa när man mest håller sig inne, och som sparkar ur en från sängen om man ligger och drar sig lite för länge så man kommer upp och får saker gjorda. Hör ganska ofta från folk som bor tillfälligt hemma (under somrarna) med föräldrarna hur jobbigt det är redan efter bara några dagar. Själv tycker jag bara det är trevlig och skön variation, och går bra ihop med päronen nu när man är äldre och trots allt bestämmer allt själv, aldrig varit något riktigt problem. Men ropar mamma nu och kommer med någon "order" så har man fortfarande ändå inte mycket att säga till om...
Polaren Per - din väluppfostrade son, när det krävs!
Några gånger nu senaste veckan så har jag (nästan) råkat ut för ett riktigt jobbigt problem. Många skulle nog sortera in det i facket 'lyxproblem', men jag vill fortfarande hävda att det är nog så enerverande. Det jag talar om är såklart när man tappar ena proppen till hörlurarna, av modellen in-ears. Sjukt irriterande när man försöker hitta den där lilla gummikåpan som är i samma storlek som en lillfingernagel. Nu har jag haft väldigt tur och lyckats hitta den i fickan eller i närheten på golvet. Om man nu inte har sådan tur så är det ju "tur" att det medföljer två par extra proppar när man köper hörlurarna. Är ju bara det att de alltid är i två andra olika storlekar än originalparet. Hur fan tänkte dom där? Vilka sorts människor har tre olika storlekar på sina hörselgångar? Vore ju klart mycket bättre att det fanns två extra par proppar, i samma storlek! Nu har jag ju haft flyt och hittat den varje gång den faller av...peppar, peppar.
De gamla rockarna i AC/DC sjunger ju om en stel överläpp. Jag har då aldrig haft en sådan med en snobbig attityd till, men däremot har jag nu fått en rätt så stel nedre rygg. Som sagt tidigare så är ju jobbet på Posten monotont och ganska tungt, så efter en natt av massa lyft och vridningar så är ryggen rätt trött och seg, speciellt eftersom jag är lite ovan nu i början igen av så fysiskt arbete. Kan inte direkt kalla mig vig sen tidigare heller. Just nu vore det därför inge fel alls med en massage efter jobbet eller när man vaknar. Thailändsk, svensk (vilket jag sett att de ibland kallar oljemassage utomlands), eller vilken variant som helst. Dock tror jag att jag skulle avstå den klassiska Tengah-massagen från Expedition: Robinson.
I söndags natt så gick jag på mitt första nattpass på Postens paketterminal i Örebro. Har gjort ytterliggare en natt nu, och ska göra 23 till innan jag är klar för sommaren där. Ska väl inte klaga allt för mycket. Det är ett väldigt enkelt jobb, om än rätt fysiskt krävande och utmattande ibland (fast som lugnast på sommaren), så man kan koppla av hjärnan och gå dit och bara göra sitt jobb utan att fundera över utvecklingsteorier, fattigdom, medborgarskap, stater, nationer och annat jag studerat under det gångna året. Bara prata med lite folk om annat, eller lyssna på bra musik eller radio. Dessutom i dessa tider av nedskärningar och arbetslöshet så är jag väldigt glad att ha ett jobb och kunna få jobba ungefär så mycket jag vill (eller snarare lite). Men jag tycker att jag trots allt borde få klaga lite. Det är sjätte sommaren i rad (mellan vilka jag har bland annat jobbat fast ett helt år och även några jular) som jag jobbar natt där, och inte mycket har hänt. Även fast det är en väldigt hög omsättning på arbetare så är det samma stomme av människor kvar där sen fem år tillbaka. Mestadels bittra medelålders som inte lyfter att finger mer än vad de behöver, och muttrar över att de ska sluta och göra något annat, vilket såklart inte händer (fast jag tror de allra flesta trivs ändå rätt bra med ett så okvalificerat jobb och arbetskamraterna). Baksidan av att det är ett så pass enkelt jobb är att det då blir väldigt monotont och tråkigt. Dessutom är det som tidigare nämnt rätt slitande att stå och lyfta paket efter paket som väger mellan 1 och 35 kg (snittet ligger på 3 tror jag). Arbetstiderna är mellan 22.30 och 06.15. Fördelen är att jag har mesta delen av eftermiddagen och kvällen ledig, men då jag går och lägger mig någon gång straxt innan kl sju på morgonen är jag rätt yr och trött när jag stiger upp någon gång efter kl två på eftermiddagen, speciellt nu i början. I USA finns det ett slanguttryck, "Going postal", för då någon på en arbetsplats helt tappar fattningen och blir aggressiv och våldsam, till den gräns att de tar till en bössa och mejar ner folk, vilket tydligen hänt några gånger på Posten i staterna. Utan att vara alltför makaber eller morbid och skoja för mycket om det, så känns det inte helt långt borta alla gånger, om än kanske inte framför allt för mig, när paketen bara fortsätter att komma, och komma, och komma, och komma....!!! Har en del rätt kända tidigare kollegor i branschen också. Al Pacino har tydligen jobbat inom yrket under hans tidiga år. Kultförfattaren Charles Bukowski jobbade där under knappt tre år och skrev sin första roman om det. Newman från Seinfeld är även han en stolt postarbetare. Sist men inte minst så har jag ju min kollega och namne som syns ovan, Postis Per! Kanske jag kan sälla mig till den skaran av kända postarbetare i framtiden, för det här blir (förhoppningsvis) min sista sommar i Postens tjänst.
Det första inlägget i den här nya bloggen kan ses som slutet på en period och början på en annan på flera sätt. Jag har lagt ner min tidigare blogg om Durham efter att ha avslutat mitt Erasmusår i England, och nu är hemma igen i Sverige och påbörjar den här nya bloggen. Jag har också avslutat en period av sex veckors ledighet, som spenderats på många olika platser i Storbritannien och Sverige, och påbörjat mitt sommarjobb på Postens paketterminal i fem veckor. Jag är dessutom väldigt snart vid slutet av mitt 25:e levnadsår, för att påbörja mitt 26:e.
