Fest, familj och fotboll

I torsdags kväll kom Molle hit och hälsade på tillsammans med sin kompis Rob från Toronto som var på besök i Sverige. Fixade lite krubb först åt grabbarna, hängde sen lite på mitt rum, och gick senare ner på stan och tog några öl på Bullit bar. Tyvärr var jag tvungen att gå hem tidigare än dem på grund av en muntlig framställning dagen efter, men skulle ju komma en kväll till så. På fredagkvällen så gick vi först till Kalmar nation sedan en kompis till Molle lyckats fixa in dem där. Drack billig och öl och shots och dansade runt lite till massa blinkade ljus och 80-tals synth-pop mm. Drog sedan vidare till Orange där det var något uppträdande med en tjej från London. Kändes inte så där hett, lite bortkastad tid och pengar så hamnade till slut på Bullit igen, innan vi trötta gick och högg en kebabrulle och sen hem.
Dagen efter när vi vaknat så drog vi ner på stan, och jag lämnade grabbarna vid centralen för att ta ett tåg mot Stockholm och där möta upp mamma, pappa, bror och syster med man för lunch och lite för tidigt födelsedagsfirande av lillebror. Va rätt så trött och bakfull, så kändes inte så lockande direkt med någon rejäl restaurangmat. Mötte upp dom på Mäster Anders och åt där den tjockaste hamburgaren jag någonsin ätit, tillsammans med potatisgratäng, sallad och kantareller. Riktigt gott, även fast jag inte orkade hela. Gick sedan hem till Malin och Hamed för att äta prinsesstårta och dela ut presenter.


Medan sen päronen och brorsan åkte hem igen så stannade jag kvar för att se den otroligt viktiga fotbollsmatchen mellan Sverige och Danmark. Matvrakandet fortsatte dessutom med chips och dipp och cola. Sedan hade även en kompis till dem som kom över med sig lite plock-godis och chokladpuddig med grädde och bjöd på. Matchen var bitvis spännande och med bra spel, men slutresultatet var ju riktigt skit så. De enda ljuspunkten är ju att Lagerbäck nu har avgått. Bara och hoppas att det kommer någon nu med nya och fräscha idéer, så satsar vi på EM istället.
Mycket godsaker blev det den här helgen, men man måste passa på att njuta som lite halvfattig student när man har chansen att äta riktigt gott. Va på gymmet och sprang en hel del idag med, så ännu ingen risk för ölmage i alla fall.

Tillbaka till mitt andra hem!

Örebro och Uppsala är mitt första och andra hem, vet inte i vilken ordning jag riktigt rankar dom numera, vilket som känns mest hemma. Förutom de två städerna har jag aldrig bott någonstans alls lika länge som i Durham, så det måste bli mitt tredje hem för att kanske vara lite mer rätt, och som alla platser som känns som hemma saknar jag det lite då och då. Har både kännts som väldigt länge sen och kort tid sen jag lämnade England på samma gång. Självklart har jag tänkt långt innan jag flög tillbaka till Sverige att jag skulle komma tillbaka dit i en inte alltför långt belägen framtid, men har inte tänkt när det skulle ske. Nu är det dock dags, i slutet av november smäller det! Biljetterna är bokade! Blir inte bara jag som åker dit 4 nätter utan även mina gamla kompanjoner Philipp, Felix och Bibo, vilket kommer bli ett mycket kärt återseende! Kommer även såklart ha chansen att träffa så många andra jag inte sett på ett tag nu, så kommer bli så kul! Ha en riktig festkväll på Studio på torsdagen, dricka kaffe på någon av alla de små charmiga fiken, äta fish & chips, gå runt på stan och längs med ån, va tillbaka på St Aidan's college, rocka loss på Revolver på lördagen, och massa mer. Har verkligen saknat det när jag tänker på det! Jag är så laddad som man bara kan bli!!

The Fab Four

Dead Man's Bones

Finns många skådespelare som även sysslar med musik. Finns såklart några hemska exempel, men finns även en del som är hyfsade och en del riktigt bra. Russel Crowe, Johnny Depp, Juliette Lewis (som jag såg på Way Out West 2007) , Jared Leto, Jack Black, Scarlett Johansson, Jamie Foxx, Keanu Reeves m fl är några av dem som rockar vid sidan om, och Jason Schwartzman har släppt sitt senaste album "Davy" i år under namnet Coconut Records.
Idag släpper Dead Man's Bones sitt självbetitlade debutalbum. Gruppen består av skådespelaren Ryan Gosling, som är riktigt bra i en mina favorit-filmer de senaste åren, "Lars and the Real Girl", och Zach Shields som träffades genom sina flickvänner och insåg att de delade en fascination för spöken och zombies mm. Från att först ha varit tänkt som en teater om en kärlekshistoria med musik blev det till slut bara musiken kvar, men den teatraliska känslan kvarstår i den suggestiva och dramatiska musiken. De bestämde sig sedan också för att ha med en barnkör på skivan, vilket låter riktigt bra och bara förstärker de tidigare nämnda känslorna. Hela skivan finns just nu att lyssna till på deras MySpace. Riktigt bra skiva! Riktigt snyggt albumomslag dessutom, och videon till låten "In the room where you sleep" passar bra in med musiken. Ungen i blå t-shirt är för övrigt riktigt cool!

Dead Man's Bones - "In The Room Where You Sleep"

California and Alberta

Det är alltid någon som har en tv-serie att tipsa om som man måste bara se, speciellt nu när det är lätt att ladda ner, men jag brukar sällan orka att försöka komma in i någon serie. Aldrig brytt mig särskilt mycket om många populära serier för att jag missade att kolla från början, t.ex. "24", "Sopranos", "The Wire", "Lost", "Heroes", och bara sett nåra avsnitt av "Entourage". "Prison Break" såg jag och en kompis första säsongen av på en helg, precis innan den skulle börja visas i Sverige. Sen var det tyvärr bara att gå och vänta på att nästa säsong skulle komma, vilket var alldeles för lång tid så man tappade intresset och dessutom hade serien redan då börjat balla ur.
En serie som jag dock lyckats med att se från början och sedan följa med intresse är "Californication" med David Duchovny i huvudrollen som kult-författaren Hank Moody. Serien handlar egentligen inte om så mycket mer än hans liv som gammal succé-författare på dekis och kvinnokarl med en tonårsdotter att ta hand om som han har med sin ex-hustru som han försöker få ihop det med igen. Ibland blir det kanske lite för mycket naket och sex bara för att vara chockerande, eller som en kompis sa, "det är en sån serie man skulle älska att stanna uppe sent på kvällen och titta på som 14-åring". Trots att det skulle kunna bli bara larvigt och billigt så håller serien, och Hank Moody känns faktiskt som en ärlig och äkta typ, även om han ofta kan bete sig som ett riktigt rövhål.
Precis som med film så gillar jag verkligen när det är bra och passande musik med, och det har verkligen "Californication" med musik från bl a Rolling Stones, My Morning Jacket, Bob Dylan, Foo Fighters, Elton John, Tom Petty, The Clash, Nirvana, Pearl Jam och Warren Zevon m fl. I ett avsnitt så hörde jag en låt jag verkligen gillade direkt men kände inte igen artisten. Det visade sig vara "Low Man" med gruppen Alberta Cross, som faktiskt genom sångaren och hans bror har bland annat rötter i Sverige. För två år sedan släppte de mini-albumet "The Thief & The Heartbreaker", där även låten "Lucy Rider" fanns med. Nu har de för någon vecka sedan släppt sitt riktiga debut-album "Broken Side of Time" med första-singeln "ATX". Det är lite tyngre och rockigare nu än det lite mer country-lugna mini-albumet, men låter mycket bättre. Kul när man hittar nya bra artister! Den 5 december spelar de för första gången i Sverige på bl a Debaser Slussen i Stockholm, och jag kommer självklart försöka vara där!

Alberta Cross - "ATX"

Kanelbullens dag

Har börjat gilla söndagar rätt skarpt numera. Senaste gångerna jag varit ute har det blivit torsdagar eller fredagar för att sedan ta det lugnt på lördagen, vilket har gjort att medan lördagarna har varit lite sådär bakis-sega har söndagarna varit sköna lediga dagar då jag varit utvilad och pigg. Så också idag. Svängde förbi hem till Daniel igår kväll en stund och träffade bland annat David och André innan de fortsatte vidare ut och jag gick hem. La mig i sängen och kollade på "Crash". Tredje gången jag såg den, och minst lika bra den här gången som tidigare. Full av massa bra skådespelare och insatser, och faktiskt gör Ludacris en av de bättre rollprestationerna . En film som verkligen berör. Gillar dessutom när det är bra filmmusik, och Stereophonics fina "Maybe Tomorrow" passar väldigt bra till slutscenen av filmen. Somnade nästan direkt efter jag stängt av och släckt lyset.
Blev som sagt varken hårt eller sent igår, men passade ändå på att sova ut lite idag vilket var väldigt skönt. Gillar att på en skön helgdag mötas upp ett gäng över en fika och snacka lite, och vad mer passande än att göra det idag den 4 oktober på kanelbullens dag! Gick ner till Kalmars nation och mötte upp nåra ur gänget från igår och åt en väldigt god ciabatta-smörgås för att sen mumsa i mig två stycken kanelbullar. Så gott!

Tenta och tenta-fest

I måndags hade jag en liten tenta på det vi läst på introduktionskursen. Va väldigt mycket teorier och koncept i litteraturen som vi skulle ha läst, så väldigt lätt att blanda ihop dom. När jag dessutom blev sjuk under helgen blev det inte direkt lättare att få in dom alla i huvudet. Men när jag väl satt i salen och vi fick öppna kuvertet med provet så var det mycket lättare än jag trodde, och kändes inte som några problem att få godkänt, till och med kanske rätt hyfsat betyg. Men det viktigaste händer ikväll, för hur det än gått vill man bara släppa allt plugg bakom sig och släppa loss istället med kurskamraterna. Så ikväll ska det ätas och drickas gott först tillsammans, för att sen senare slå klackarna i taket! Woop, woop!!

Mr Moon

Igår var jag och lyssnade till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon tala i universitetshuset här i Uppsala. Va väldigt stort att få se och lyssna till honom, även om stora ledare sällan brukar säga alltför överraskande eller ingående saker. Han pratade mest om Sveriges bra arbete i världen och vårt samarbete med FN, men tog upp Sri Lanka och Burma som exempel på situationer där FN ställt krav om förändring och frigivning av politiska fångar innan slutet på nästa år, vilket var bra att höra. Han påpekade flera gånger hur ödmjuk han var inför sin uppgift och av att få vara i Uppsala och Sverige, och överväldigad av välkomnandet han fick. Hans tal var inte särskilt långt, kortare än en halvtimme, och följdes sedan av två frågor från publiken, där han fördömde kuppen i Honduras. Föreläsningen var nog mer stort att få vara med om än fantastisk, men ändå intressant att lyssa till. Inte varje dag man får vara i samma rum som FN:s generalsekreterare. Min kompis David gick hem en gång lite små-full en fredagkväll från puben och möter och hälsar då på förre generalsekreteraren Kofi Annan med sin svenska hustru. Rätt stort. Men vem vet, någon gång i framtiden i sin yrkeskarriär kanske man får chansen att träffa generalsekreteraren igen.

Ban Ki-moons hela tal kan man se på video på universitetets hemsida genom att klicka här.