Igår var det den femte november, vilket i England är Guy Fawkes Night som firas med brasor och fyrverkerier. Jag passade på att uppmärksamma kvällen genom att se en väldigt passande film, "V för Vendetta". Har tänkt att se den väldigt länge, både på eget bevåg och för att jag fått rekommendationer från vänner om den. Filmen bygger delvis på sprängningsförsöket av brittiska parlamentet just detta datum för över 400 år sedan, men utspelar sig i framtiden. Är inget stort fan av serietidnings-filmer eller science-fiction, men jag gillade verkligen den här. Väldigt bra historia, som blandar in en hel del politik, och bra action. Huvudkaraktären 'V' är cool med, och så även Natalie Portman i den andra huvudrollen, som till och med är snygg som snaggad! Bra film rätt igenom, får en fyra! För övrigt fick jag även påminnt genom ett samtal av min far att det var min dopdag igår. Inte för att jag kommer ihåg själva tillfället själv, men kommer nu komma ihåg den femte november också för denna anledning.
Jag är ibland något utav en mästare på att tappa bort saker. Tur i oturen så kommer de nästan alltid otroligt nog dock tillbaka på något sätt, antingen att jag hittar dom eller någon annan. Är som en bumerang. I Durham så tappade jag min plånbok, men redan dagen efter så hade en tjej lämnat in den till polisen. Tyvärr blev det aldrig att jag tackade henne personligen, för jag tappade bort papperslappen jag fick med hennes telefonnummer på. I somras så tappade jag bort samma plånbok igen, och då två gånger på två dygn. Första gången så glömde jag den på en badstrand, men som tur var var den kvar när jag åkte tillbaka och kollade. Andra gången så tappade jag den vid ett marknadsstånd, och då hittades den av en tjej som ringde polisen så jag fick reda på det och min mamma kunde plocka upp den och belöna den goda gärningen. För snart två månader sen så var jag ute och festade här i Uppsala tillsammans med my aussie mates Leon och Pops, men väl nere vid nationen så märkte jag att mitt pass, som jag hade som legitimation, inte låg kvar i jackfickan. Sprang hem igen, vände upp och ner på mitt rum men utan att finna det. Hur jag sen kom in på klubben är en annan historia, men passet hade i alla fall hittats och lämnats in på polisstationen redan dagen efter. Igår när jag på kvällen kom hem från biblioteket så märkte jag att jag tappat mina extranycklar som jag hade lånat ut och fått tillbaka av en kompis. Så på vägen ner till stan för att fika med en annan kompis så tog jag samma väg förbi biblioteket som jag tog hem. Hade inga förhoppningar alls att hitta dom eftersom det var kolsvart ute och knappt upplyst, men eftersom det såg ut att kunna snöa under natten så var det värt ett försök. Nästan framme vid byggnaden så tänkte jag att de förhoppningsvis låg där inne och jag skulle gå förbi och kolla imorgon, men när jag tittade där min cykel hade stått så låg där en liten bekant knippa på marken. Hade troligtvis ramlat ur när jag tog upp cykelnyckeln ur samma ficka, och jag hade inte hört dem falla mot marken eftersom jag lyssnade på musik. En del har tur i spel, och en del har tur i kärlek... jag har i alla fall en riktig tur att lyckas hitta eller få tillbaka de viktiga saker som jag ofta lyckas tappa bort. Får hoppas den goda lyckan sprider sig nu.
Innan jag somnar på kvällarna så brukar jag oftast läsa något kapitel ur boken jag för tillfället läser, eller så ser jag något avsnitt av Scrubs eller Seinfeld som går varje kväll på tv ungefär mellan elva och midnatt. Igår visade det sig att det var ett av mina favorit-avsnitt av Seinfeld, "The Bubble Boy". Jerry ska på väg till en stuga besöka en sjuk pojke som lever i en bakteriefri plastbehållare och är ett stort fan, men på grund av att George, som vet vägen till pojkens hem, kör alldeles för fort tappar de kontakten. Så George och hans flickvän kommer dit i förtid och fördriver då tiden med att spela lite Trivial Pursuit med pojken... och alla vet ju att kortet har alltid rätt.
Efter att ha konstaterat att det blir alldeles för lite umgänge ihop med kompisar på kvällarna så bestämde sig jag och David för att laga lite käk ihop och sen se en film. Brukar bli svårt att hitta en film ingen av en har sätt, men ganska otroligt nog (tycker jag) hade vi inte sett en av förra årets mest omtalade filmer, "The Wrestler". Filmen kan först och främst kort och gott beskrivas med två ord: White trash. Allting är så risigt och nergånget; huvudkaraktärerna, deras livsöden, staden där de bor och runt omkring och mestadels av människorna där i. Det mest tragiska är att det kan mycket väl absolut se ut så där i många delar av det stora landet i väst, så scenografin känns inte överdriven. Mickey Rourke är helt fantastisk i huvudrollen som brottaren Randy "The Ram" Robinson som verkligen gått från toppen till trasig botten. Marisa Tomei är även hon väldigt bra som sliten, strippande morsa. Filmen i sig är egentligen inte så speciell tycker jag, utan det är verkligen skådespelandet som lyfter den till något klart sevärt. Får en stark tre!
Matlagning är något jag bara uppskattar mer och mer just nu. Kul att testa nya saker och pröva sig lite fram. Åkte och handlade två stora kassar mat igår, vilket kanske inte är mycket för flerbarnsmamman framför mig i kön som handlade bland annat fem kartonger med havrekuddar och sex liter mjölk, men för mig är det verkligen att bunkra upp.
Blev lite av varje, så ikväll lagade jag tillsammans med en kompis sej med ris och äggsås, som blev riktigt gott och roligare att äta ihop med någon. Igår gjorde jag en av mina favoriträtter, chili con carne. Dock gjorde jag den inte som vanligt på mitt sätt med ris, utan prövade att laga bulgur för att variera och som blev minst lika gott. Väldigt enkelt recept att laga till, och väldigt gott blir det! Glöm ej att självklart tillsätta en nypa kärlek i tillagandet som i boken/filmen "Kärlek het som chili" för bäst resultat.
Chili con carne med bulgur:
Häll i olja, eller margarin, i en stekpanna och lägg i köttfärs.
Koka upp vatten med ca en matsked olja (olivolja i mitt fall) och salt i en kastrull, häll i bulgur och låt sedan koka ca 10 min.
Hacka upp lite vanlig gul lök och en röd chilifrukt och tillsätt i stekpannan och låt det fräsa ihop en stund.
Häll en burk vita bönor, och/eller andra av eget val, i stekpannan och låta det blandas ihop någon minut.
I början av september så släppte Jay-Z sitt elfte album, "The Blueprint 3". I mitt tycke så levde skivan inte alls upp till förväntningarna som fanns från framför allt första delen i albumtrilogin som kom för åtta år sen, och även efter den ganska så bra förra skivan "American Gangster". Bara två låtar som jag riktigt gillar, "Thank You" och "Empire State of Mind". Den senare har det nu spelats in en video till. Inte direkt någon jätte-speciell, men ser alltid classy ut med svartvitt och bilderna passar bra till hyllningssången om staden som aldrig sover. Dessutom är Alicia Keys, som sjunger refrängen, lika otroligt het och tight som alltid och sjönger arslet av de flesta andra!
Hade riktigt stora förväntningar på den här helgen, och kan väl säga att saker och ting inte riktigt infriades som jag hade tänkt mig. Ingen dålig helg, inte alls. Ingen fantastisk heller, bara rätt vanlig. I fredags kväll så satt jag först hemma och väntade in en kompis som skrev klart en uppsats. Kom ut relativt sent, men var peppad och på bra humör. Hamnade på ÖG nation, träffade en hel del folk man kände igen, men tände aldrigt riktigt till. Så efter de stängde vid 01 så gick jag och mötte upp några kompisar på ett kebabhak och sedan hem. Även fast det inte blev särskilt hårt och hem relativt tidigt så hamnade jag i rätt rejäl dagen-efter-dvala liggandes i min soffa på lördags eftermiddagen, och hade väldigt svårt att ta mig ur den. Till slut bestämde jag mig för att gå ner och handla lite mat och få lite frisk luft. Kilade sen bara till nästa kvarter och hem till Daniel där det var lite fest. När gänget där sen skulle vidare till en korridorsfest en bit bort så var jag riktigt sugen på att gå hem och bara läsa en bok eller se en film, men beslöt mig för att följa med dit och i alla fall checka läget. Korridoren, där Daniels amerikanska kompis Philip bor, var knökfull med folk, de flesta utklädda. De flesta såg ut att vara ett par år yngre än mig i snitt och ingen som jag såg som kändes intressant på något sätt. Nykter som jag var så kände jag också hur mycket det kan stinka i en skitig gammal korridor full med billigt vin som lätt spilldes ut på golvet, svett och unken cigarettrök. Hade dock trevligt med de jag kom dit med, men började bli lite seg så cyklade hem igen någon gång runt midnatt. Märkt att jag har svårare att tända till för någon typ av spontan-fest lika mycket som tidigare, speciellt om jag var ute kvällen innan. Känner mig inte direkt gammal alls, utan lite som Karlsson på taket - 'en vacker och genomklok (dock inte lagom tjock, håller mig som tur är fortfarande lagom smärt) man i sina bästa år'. Gillar fortfarande en riktigt bra fest eller klubbkväll med människor och musik jag tycker om och ett riktigt drag. Är nog bara att det inte är lika nytt och spännande längre. Uppsalas studentliv håller fortfarande hög klass, men åldern på de som är ute blir bara lägre och lägre, och det märks ibland verkligen. Känner mig lite mognare, som ett bra vin. Dessutom så uppskattar jag ofta nu mer en lite lugnare kväll hemma efter en lång natts partajande än att återigen gå direkt på flaskan. En av mina jämnåriga korridorsgrannar sa precis samma sak när vi diskuterade lite kring det. Kanske behöver jag bara bli bättre igen på att planera så att man inte velar så mycket över om man ska orka ta sig ut, eller så har jag förändrats lite sakta men säkert. Inte till det sämre, bara annorlunda. Känns lite som den klassiska och rätt kassa repliken vid ett förhållande-uppbrott; 'det är inte du, det är jag', men den här gången stämmer det nog lite mer. Eller som Mel Gibson säger i "Dödligt Vapen": 'I'm too old for this shit...'
